Och så kom dagen!
Jag har väntat på den här dagen så länge nu,
Ska jag vara helt ärlig så har jag räknat ner sedan den 16 september.
Idag kom nämligen antagningsbesked för högskolan.
2015 pausade jag mina studier pga. sjukskrivning till följd av ätstörningen.
Jag hade då lite drygt 1 termin kvar innan jag var färdig beteendevetare.
När jag i januari 2017 bröt min sjukskrivning för att gå tillbaka till studierna så kom jag in på sjuksköterskeprogrammet, vilket jag valde att läsa istället för min sista termin.
Men, som jag tidigare skrivit, så var 2017 ett rörigt år och den hösten blev jag åter sjukskriven. Denna gång för utmattningsdepression.
Planen var att jag skulle ha pluggat när jag i januari bröt sjukskrivningen. Men av en tillfällifhet och lite tur fick jag istället ett vikariat på en förskola.
Jag valde att ta den chansen, och jag har inte ångrat det en enda dag.
Det var ett helt underbart arbete, med de mest fantastiska kollegorna och jobbet i sig passa mig perfekt. Jag är dock inte barnskötare så jag fick veta att jag inte skulle få förlängt nu när min anställning går ut den 31 december.
Så jag var tvungen att tänka om och tanken blev då naturligtvis att läsa klart min sista termin.
Jag är expert på katastroftankar, jag har därför alltid en plan A, B, C och D.
Jag löser alla tänkbara problem i mitt huvud, innan dem ens inträffat.
Om jag inte kan lösa dem? ja då oroar jag mig.
Dock inte denna gång.
Jag har helt ärligt inte haft någon plan B.
Jag har enbart haft siktet på att jag ska plugga min sista termin, det är allt. Inget jobb som väntar, ingen tanke på vad jag ska göra annars. Detta är något som alla andra gånger hade gjort mig helt livrädd, men nu har jag bara litat på att jag ska komma in.
Det var på riktigt först igår de börja gnaga inom mig, Tänk om jag inte kommer in? Vad gör jag då?
Ganska snabbt konstatera jag att jag skulle börja med en redig panikångest attack och sen skulle jag få ta det därifrån.
Jag kan erkänna att jag varit vaken sen halv 6 i morse. Jag har uppdaterat antagning.se:s hemsida varannan minut, väntat ivrigt och med spänning. När beskedet kom tog jag ett djupt andetag innan jag läste.
Jag kom in!
Så i januari börjar jag studera igen och det känns verkligen helt rätt.
Om allt går som det ska, och jag kan planera nästa operation av axeln lite smidigt, så är jag färdig beteendevetare till sommaren.
Det känns helt galet!
Jag började alltså en 3årig utbildning hösten 2013.
Det har tagit många år längre än de skulle men de har sin naturliga förklaring.
Allt som hänt, ätstörningen, alla skador, 4 operationer, att få EDS på papper, utbrändheten och att jobbat med barn.
Allt de kommer vara till nytta när jag väl är klar med studierna och börjar jobba som beteendevetare.
För det är erfarenhet du inte kan läsa dig till, erfarenhet som kommer hjälpa mig att förstå människor och situationer på ett annat sätt.
Det har även hjälpt mig att förstå mig själv så mycket bättre, vilket är viktigt i mitt kommande yrke.
Jag är taggad och så jäkla redo.
Nu kör vi!
