Krigstillstånd

16 september 2019 kl. 07.00

Jag kliver in på dagkirurgin med mamma och lillebror som stöd.
Jag är nervös men samtidigt redo. Jag har väntat på denna operation så länge, jag vet ju att jag behöver den. Men eftersom man inte kan garantera hur resultatet blir så finns det ändå en oro inom mig.

Meningen var att jag skulle träffa kirurgen innan jag gick in till operationssalen, men han lyckades inte få loss tid att träffa mig. Istället får jag byta om, krama mamma och lillebror och följa med en sköterska till operationssalen.
Det pirrar lite i magen när jag hoppar upp i den stol jag skall sitta i under operationen, Den liknar en tandläkarstol med undantag för den ställning jag får ha vid nacken.
Jag pratar med narkossköterskorna, förklarar att min käke kan luxera om dem intuberar mig, så dem är förberedda på det. Det sätts dropp, EKG och alla andra typer av sladdar dem behöver.
En av narkossköterska sätter en nervblockad genom att leta reda på nerven med hjälp av ultraljud och sedan placera en nål på sidan av min hals. Hon sprutar in ett läkemedel på tre olika ställen av nerven och förklarar att det komma resultera i att jag inte känner min arm alls. Jag kommer inte heller kunna styra den då nervblockaden gör att kroppen förlorar förmågan att använda armen tillfälligt. Denna nervblockad skulle även se till att jag inte hade ont alls, jag skulle inte ens känna att dem varit där och opererat. Jag får en värmefilt och kirurgen kommer in i salen.
Det finns egentligen inte så mycket att säga, han kommer göra en noggrann undersökning av mig när jag är sövd och sedan kommer dem påbörja operationen. Har jag tur kan han genomföra det med hjälp av titthål, Annars kommer han behöva öppna hela axeln vilket resulterar i ett 20 cm lång öppning. Exakt vad och hur han behöver göra är ännu oklart. Det vet jag först när jag vaknar.
Slangarna kopplas på, en sköterska stryker mig över kinden och ber mig tänka på något fint
”vi tar hand om dig, vi är här hela tiden. Sov så gott”

4 timmar senare vaknar jag.
Det gör så ofantligt ont. Jag kan knappt andas, än mindre formulera ord. Jag hör mig själv gråta hysteriskt och maskinerna piper. Min puls är 182, jag har ännu inte öppnat ögonen men jag hör att paniken runt mig växer.
Jag är på uppvaket och personalen väntar otåligt på narkossköterskan som kommer springande.
Hon ber mig att vicka på fingrarna vilket jag gör. Smärtan växer, och växer. Det gör även min panik.
Den nervblockad hon satte innan operationen har inte tagit, jag har full rörelseförmåga på tummen och känner allt längst utsidan och baksidan av axeln.
Hon frågar om hon får sätta en ny nervblockad, annars behöver dem söva mig igen för att få kontroll över smärtan och invänta blockaden.
Hon får sticka mig, Samtidigt som en sköterska ger mig smärtlindring intravenöst så sätter hon en ny nervblockad för att häva den värsta smärtan.
Det tog 10 långa minuter innan smärtan sjunkit tillräckligt för att jag ska kunna samla mig.

Jag ligger kvar på uppvaket ett par timmar, en sköterska vid namn Pia tittar till mig med jämna mellanrum. Hon ger mig vatten att dricka, några tabletter druvsocker och även en smörgås som mamma lämnat. Pga. Mina allergier kunde dem inte erbjuda mig så mycket i matväg, men mamma fixade det medan jag var på operation.
Kirurgen tittar förbi, operationen har gått bra förutom ett tillfälle där jag snabbt förlora lite mer än en halvliter blod och de blev lite kaotiskt. Han hade börjat med att undersöka båda mina axlar. Han råkade luxera dem både framåt och bakåt vilket jag redan räknat ut.
Istället för att enbart stabilisera armen framåt som de var tänkt så har han nu stabiliserat framåt, bakåt samt nedåt. Något som är väldigt ovanligt. Normalt gör man bara stabiliseringen i en, max två riktningar. Lyckligtvis så behövde han inte öppna hela axeln utan lyckades göra operationen med hjälp av 4 små titthål.

Jag sitter fast i en enorm ställning, en kudde med flera band spända runt kroppen. Jag får direktiven att denna ställning skall jag ha på mig dygnet runt de kommande 6 veckorna. Jag får max ta av mig den när jag byter kläder och när jag ska duscha, men då ska armen tejpas mot kroppen så jag inte råkar vrida axeln i någon riktning.
Det kommer lite som en chock. Innan operationen, när man bara trodde de skulle bli en stabilisering framåt, så pratade man om en vanlig mitella ca. 2–3 veckor. Nu sitter jag fast i en stor kudde och ska göra de minst 6 veckor.
Jag får med mig ett gäng papper och han meddelar att de finns smärtlindring att hämta ut på apoteket. Sedan får jag hjälp av en sköterska att byta om till mina egna kläder och gå ut till väntrummet där mamma, mormor och lillebror väntar.

Vi går förbi apoteket, Jag har inte längre ont. Jag känner mig lite yr och lite borta i huvudet men det känns förhållandevis bra. Vi kör hem mormor som hållit mamma och lillebrorsällskap medan jag var på operation. Sedan kör mamma hem mig.