Krigstillstånd

Tisdag den 27 augusti. 17.00

Jag kommer hem från jobbet och sambon möter mig i dörren, Jag har fått brev från landstinget.
Det är en operationstid. Jag vet det innan jag ens öppnat kuvertet.
Jag har väntat på denna tid i 10 månader.
Det knyter sig i magen.

”Välkommen till dagkirurgin måndag den 16 september 07.15.”
Jag bryter ihop och börjar gråta, det är inte ens 3 veckor kvar till operation.
”Jag kan inte. Jag kan inte opereras om mindre än 3 veckor”!
Jag är inte redo. Jag vågar inte. Vad ska jag säga till jobbet?! Det går inte.
Vad ska chefen säga? Vad ska mina kollegor säga? Jag är inte förberedd. Det är för nära i tid.”
Det snurrar så fort i mitt huvud och jag vet inte längre hur jag ska hantera alla känslor som sköljer över mig.

Jag tar ett djupt andetag.
Jag vet ju att jag måste göra den här operationen, att jag måste tacka ja till tiden.
Jag har redan väntat för länge, mina axlar är i så dåligt skick nu.
De faktum att jag ska vänta ytterligare ett år för att sedan operera den andra axeln gör de ohållbart,
jag har inte tid att skjuta på det mer.

Jag är rädd, rädd eftersom jag inte vet vad som väntar. Ingen vet hur operationen kommer gå till, hur rehabiliteringen kommer se ut eller hur resultatet blir.
Jag får ångest, ångest över ekonomin, att jag ännu en gång ska behöva kriga med Försäkringskassan och deras bedömningar.

Jag har dåligt samvete, dåligt samvete för att jag med så kort varsel ska lämna mitt arbete som redan är rörigt. Min chef ska leta på en ny person som kan ta över mitt vikariat och kollegorna ska lära känna ytterligare en person för att den, redan tunga, arbetsbelastningen ska fungera. Samtidigt ska jag förbereda barnen och mig själv på att jag inte kommer tillbaka, eftersom jag troligen blir sjukskriven hela mitt vikariat. Jag vet att jag inte borde ha dåligt samvete för detta, då jag redan från start sagt att jag inväntar en operation. Men jag har dåligt samvete ändå.

Jag blir ledsen, ledsen över att jag ännu en gång ska gå igenom en sjukskrivning, att jag ska ryckas från mitt sammanhang. Att jag ska gå hemma, utan den vardagliga sociala kontakt jag nu får via jobbet. Ett jobb jag trivs så bra på. Samtidigt blir jag ledsen över att detta kanske innebär att jag inte får mitt vikariat förlängt och därmed förlorar möjlighet till att fortsätta på förskolan.

Jag känner mig stressad, stressad över att jag på så kort tid ska bli mentalt redo för allt vad en operation innebär. Jag gör ju inte bara en operation och sen är de över. Jag ska göra en omfattande operation, med tillhörande rehab, för att sedan göra om samma process på andra axeln. Helt utan garantier för hur det kommer gå. På grund av min EDS är det lite av en ryskroulett. Det här är en process som jag vet kommer vara smärtsam, tung och lång. Allt mellan 2,5 till 5år kan jag räkna med att de kommer ta från första operation tills de är helt färdigt.

Trots alla dessa känslor så vet jag vad jag måste göra.
Jag vet att det inte finns något annat val.
Jag har inte längre privilegiet att välja.
Så jag sitter där i köket med kallelsen framför mig och gråter en stund.
Sedan förbereder jag mig på att samla ihop mig själv och ta tag i allt jag kan inför operationen.
Det är ändå försent att backa nu.