Krigstillstånd

Jag har egentligen varit sjuk i många, många år.
Men det har legat på någon form av nivå som ändå gjort mig fungerande.
Vikten har inte varit central för mig egentligen, utan allt har handlat om kontroll.

Jag har styrt och bestämt vad jag ska eller inte ska äta.
Jag har planerat in i minsta detalj, kontrollerat och reglerat.
Min ätstörning är en hel rad av förbud, restriktioner, krav och ett sätt att finna kontroll,
vilket inte är ovanligt. Jag har ägnat så många timmar åt kompensation. Jag har tränat för att få äta,
och sedan tränat för att kompensera för det jag ätit.
Allt har blivit till siffror. Allt ska gå att räkna: minuter, gram, kalorier, cm, kilometer, mil och steg.
Det är som att leva i en ständig ekvation, som hela tiden ska bli lite mer komplex.

 Jag såg mig inte som sjuk "på riktigt". Nej, men faktum är att jag själv ringde till ätstörningsenheten för att få en tid. Varför jag tog modet till mig att ringa det samtalet vet jag fortfarande inte, men jag vet att jag inte orkade upprätthålla mina egna kvar längre.
Min inställning var dock att jag bara skulle prata med någon några gånger och sen skulle allt vara löst. jag skulle bara sortera bland tankarna lite, få lite ordning och så skulle de vara över.
Så blev det verkligen inte!

26 september 2015 fick jag tid för ett bedömningssamtal,
2 timmar skulle det ta, det bestod av en intervju och en hel del papper med frågor. Jag svarade så noga jag kunde och så utförligt det gick.
Hela mötet avslutades med att psykologen sa "vi hör av oss senare angående resultatet!".

Den 5 oktober 2015 hade jag mitt första möte med psykologen som från den dagen blev min behandlare. Dem tyckte tydligen att det var väldigt tydligt och jag hade fått en diagnos innan jag ens lämnat rummet, detta visste dock inte jag, och det tog ganska många möten innan jag skulle förstå det. För jag var ju inte sjuk, nej jag var bara lite överdrivet fokuserad på mat och träningen.

Härifrån gick allt väldigt fort, i och med starten på min behandling blev jag vägd varje vecka. Något som triggade mig extremt mycket, plötsligt blev vikten det avgörande för mig. Fram till den här punkten så hade vikten enbart varit med som en faktor i ett större pussel. För mig hade de varit avgörande att vikten stod relativt still. Men nu, nu blev det plötsligt ett mått på hur jag mår och jag upplevde att om min vikt inte gick nedåt så togs inte mina känslor på allvar. Det var det som var prio 1, och jag var tvungen att gå ner i vikt oavsett vad de kostade.
Det gjorde jag, relativt fort.

Detta resulterade i att jag den 21 dec 2015 fick börja dagvårdsbehandling.
3 dagar i veckan spenderade jag på denna enhet, tillsamman med 3 andra patienter.
Vi var där från 8-13.30. Åt frukost, mellanmål och lunch.
Hade vägning varje måndag och samtal med våra psykologer en gång i veckan. Dessutom hade vi samtal med vår behandlare på dagvården, skrev matdagböcker och under en period körde vi kroppskännedom med en sjukgymnast.

Alla övriga timmar spenderade vi med att distrahera oss från sjukdomen, vi spelade spel, pysslade, la pussel och hade skrivövningar. Vi blev ett gäng vänner och dagarna gick. Jag kommer ihåg att de kändes så konstigt att en så speciell situation kunde kännas så normal. Efter en relativt kort tid var de inte längre konstigt att gå till avdelningen och spendera dagarna där. Alla de regler och rutiner som fanns förlikade man sig med, trots att man relativt ofta förbannade sig över det.

Jag var i dagvården rätt länge, ända fram till den 2 juli 2016, då min behandling där avslutades.
Jag önskar att jag kunde säga att det avslutades eftersom jag blivit friskare och inte behövde vården. Men det vore en lögn, min behandling avslutades för att jag inte var frisk nog att följa reglerna som fanns.
Jag gick inte upp de 0.5kg varje vecka som krävdes, jag tränade väldigt mycket trots träningsförbud, jag åt inte de 6 målen om dagen jag skulle äta och jag blev inte friskare. Faktum är att jag hade min absolut lägsta vikt under min dagvårdsbehandling och jag var som mest manisk med träningen under samma tid vilket skvallrar om att vården egentligen skada mig.

Det blev helt enkelt så att man tog bort dagvården för mig och jag gick tillbaka till att bara ha samtalsterapi en timme i veckan. Detta va en stor förändring, att gå från nästan 17h behandling i veckan till 1timme i veckan var svårt. De föll sig olyckligt att de var precis vid sommaren och de tillhörande semestrarna. Kort efter att dagvården avslutades blev det även ett uppehåll på totalt 4 veckor.
Tyvärr tar inte en ätstörning semester och sommaren 2016 blev en av de svåraste.  

När semestern var slut för min behandlare fortsatte vi med våra möten en gång i veckan. Jag hade då tagit ganska många steg bakåt och fastnat ännu lite djupare. Men med tiden blev det lite bättre. Jag tvingade min behandlare att ta bort vägningen. Vilket hon inte var så sugen på till en början. Till hennes försvar så förstår jag henne, min vikt var inte stabil och jag låg inte på en friskvikt. Men med ihärdig övertalning om att min ätstörning inte sitter i vikten, utan att det handlar om kontroll gick hon med på att vi slutade väga mig. Detta gjorde att jag kunde släppa lite mer på fokusen kring vikten. Jag gick istället tillbaka till att ha extrem kontroll kring vad jag åt, när jag åt, hur jag åt och träningen.
Men det innebar iallafall att jag åt.

Tiden gick, och hösten 2016 började man prata om att avsluta min behandling.
Jag kände mig inte redo för detta, absolut inte alls, vilket jag gång på gång sa. Men i den här vevan var det mycket med de fysiska som strulade, Jag hade precis tränat mig till mina 2 diskbråck och man konstaterade att jag hade EDS.

Min behandlare, med stöd av teamet, tyckte helt enkelt att jag behövde fokusera på det fysiska istället för det psykiska. "ätstörningen får vänta, så vi kan rädda din kropp" uttryckte dem det. Jag höll inte med, det var så många samtal vi diskuterade detta. Vissa samtal där jag var så arg, så extremt arg för jag tyckte att dem gjorde fel. Och andra där jag grät hejdlöst för att jag kände mig så överkörd. Men jag hade ingen talan.

15 juli 2017 avslutades därför min behandling på ätstörningsenheten, Jag lämnade avdelningen en sista gång och kände mig så ofantligt sviken av hela vården. Jag hade under detta möte förklarat för min behandlare att det inte fanns någon som ville "fokusera på de fysiska" eftersom den enheten ville att jag skulle bli friskare från min ätstörning först. Och nu ville inte ätstörningsenheten hjälpa mig med det för dem tyckte man skulle fokusera på mina fysiska skador istället.
På vägen hem grät jag av förtvivlan, för jag var inte redo, jag var inte klar.
Men där stod jag i en storm av känslor och problem som jag skulle få lösa själv.