Krigstillstånd

Jag tror det är en fråga man ställer sig mer än en gång, varför blev jag sjuk?
Varför utvecklade just jag en ätstörning?

För mig är svaret ganska givet, även om det är en komplex historia.
Jag har hela mitt liv kämpat med olika skador och allergier. Det har alltid funnits något jag
måste ta hänsyn till, rätta mig efter och finna mig i.
Och jag är så fruktansvärt dålig på just detta.

Jag kan så länge jag minns identifiera en känsla där jag inte litar på min kropp,
jag litar inte på att den faktiskt ska fungera som den ska och göra det jag vill.
Detta skapade en väldigt stor distans mellan mig och min kropp.
Min kropp blev ett fängelse, något jag tvingas leva i trots att jag inte vill.
Om jag fick välja hade jag klivit ur detta skal för länge sen, och tro mig, min kropp hade nog
velat byta ut mig också eftersom jag misskött den så brutalt.

När jag var 13 år blev jag diagnostiserad med celiaki, det vill säga glutenintolerans.
Idag är det inte ovanligt att man vill avstå från att äta gluten, men då, för 13 år sedan visste man knappt vad detta var. Det fanns inga glutenfria produkter att köpa på affären utan allt köptes via apoteket och hämtades ut med recept.
Jag blev dessutom oerhört sjuk innan man kom fram till att de var gluten. Jag gick ner i vikt,
alla mina världen totalt kraschade och jag spenderade 3 månader på sjukhus med världens alla tester.

I hela denna process så blev kontroll avgörande,
jag var tvungen att läsa på allt och googla ALLT jag åt efter diagnosen.
För minsta lilla smula gluten skulle göra mig sjuk. eller ja, minsta lilla gluten gör mig sjuk även idag.
Men kontroll blev avgörande, för utan den skulle jag må dåligt.

Detta gav ätstörningen en grund att gro på.
Kontroll över maten blev en naturlig del av min vardag, och ingen ifrågasatte detta för dem visste att jag behövde veta. Under åren ökade även mina allergier så jag blev även intolerant mot laktos, mjölkprotein, nötter samt en del grönsaker och frukter
Detta gjorde givetvis att kost och kontroll blev allt mer sammankopplade i min värld.

Det var inte ett stort steg för mig att börja lära näringsinnehåll.
Då ingredienserna bara står någon millimeter från dessa tabeller.
Till slut satt jag fast i det träsket också, jag läste innehåll och värden. Till en början i smyg, sedan började jag planera olika "dieter" som skulle få mig att må bättre, bli piggare osv.
Allt detta medan omgivningen tittade på och trodde det var sunt.
För jag var ju så duktig, så klok och så medveten.

På gymnasiet läste jag dessutom restaurang och hälsa, vilket gav mig väldigt stora marginaler att experimentera på. Här började räknandet av kalorier, vägandet av mat, räknandet av gram kolhydrater, fett och protein bli större. Dessutom mådde jag dåligt under en period, så pass dåligt att jag faktiskt inte läste höstterminen 2a året på gymnasiet, utan blev sjukskriven.
Man konstaterade att jag hade IBS, och detta gjorde att jag väldigt ofta mådde illa och spydde.
Rådet jag fick: Sluta ät kolhydrater!

Sagt och gjort, jag tog mer och mer kontroll över maten samtidigt som jag blev mer och mer sjuk i en ätstörning utan att förstå det. Omgivningen förstod inte heller detta då jag väldigt länge höll vikten på samma nivå. Det var nämligen också en del av min sjukdomsbild, att vikten inte fick pendla, helst skulle jag väga exakt samma sak varje morgon. Jag tränade en del, ganska mycket i perioder, och "deffade" nästan hela tiden.
Detta gjorde att min vikt bestod till större del av muskelmassa och en liten del av fett. Kosten bestod nästan uteslutande av kyckling och grönsaker.

Jag gjorde långa listor på vad som var förbjudet att äta, vad jag fick äta någon gång ibland, och vad som var godkända livsmedel. Jag behöver kanske inte säga att listan på förbjudna livsmedel snabbt blev längre medan listan för godkänns livsmedel blev väldigt kort. Detta var såklart inget jag berättade öppet för omgivningen. Allt som bröt mot dessa regler gav mig ångest, och det var jag tvungen att kompensera för i form av extra träning.

Men så var det en dag som jag skadade mig rätt ordentligt, Jag åkte på en knäskada som resulterade i att jag gick på kryckor i 6 månader. Träningen blev kraftigt reducerad och mitt enda sett att kompensera för detta var att äta mindre. Jag tror det var här jag blev sjuk på riktigt.
Det var här jag tappade allt förtroende för min kropp och dess förmåga att fungera.

Det jag inte visste då var att jag hade EDS vilket ger en hel del saker man borde ta hänsyn till, speciellt när de kommer till träning. Jag hade hela mitt liv levt efter reglerna för vad en vanlig kropp ska klara av, vad jag "borde" orka. Någonstans på vägen slutade jag känna efter och slutade ta hänsyn till hur min kropp mådde. Så enda sättet att få stopp på mig var genom skador, vilket gjorde att jag fick panik och tog ännu mer kontroll över maten.

Ni förstår ju att denna eviga process inte kan gå annat än åt helvete. Vilket det också gjorde. Jag repade mig från knäskadan och körde på ännu hårdare med träningen, och med ännu striktare intag. Jag skadade mig på andra ställen, körde på ännu hårdare med träningen och blev ännu striktare med intaget.
Denna process upprepades om och om och om.

Min höft började göra ont, det gjorde ont i benen hela vägen ner till fötterna, jag hade problem med axeln, men jag körde på ändå. I den här vevan började min vänstertumme gå ur led. Jag opererade den 2 gånger under 2015 och var gipsad totalt 46 veckor på 1.5år. Men det var okej, jag kunde ju fortfarande träna ben. Så det gjorde jag, samtidigt som jag blev mer och mer arg på min kropp för att den inte fungerade.

En dag 2016, 2 veckor efter att tummen var färdigrehabiliterad och blev godkänd för belastning körde jag pass marklyft. Jag hade tidigare den morgonen varit ute och gått milen men värmde iallafall upp med 40 min löpband. Sedan hade jag planerat att köra 100 reps marklyft, uppdelat på 10 set. Detta var ett upplägg jag ofta körde, allt annat gav ångest. Någonstans kring andra setet smällde det till i min rygg och jag fick ont. En sund människa hade stoppat här, tagit sina grejer och gått hem. Men det gjorde inte jag, jag blev förbannad. Så jag tog i lite mer och gjorde klart det jag hade planerat. Sedan började ångesten skava i mig, jag var inte nöjd, jag kände mig inte klar. Så jag körde 2 timmar till, ett helkroppspass, efter mitt hårda marklyftspass och efter all kondition.

När jag kom hem kraschade jag och det här blev första dagen på akuten pga. min rygg, men långt ifrån sista. Min rygg gav upp och jag hade så jävla ont.
Det var först 8 månader, och 17 besök på akuten senare, som man skulle konstatera att jag hade fått 2 diskbråck i ländryggen, med dubbelsidig nervpåverkan.
Jag har sedan den dagen inte varit smärtfri en enda dag.

Men varför blev det såhär?
Svaret är ganska enkelt, jag slutade lyssna på min kropp och det gjorde mig sjuk.
Ju högre kroppen skrek stopp, desto mer höll jag för öronen och ökade tempot.
Min ätstörning handlar inte om en viss vikt eller en dröm om att se ut si eller så, Min ätstörning är ett resultat av att kroppen inte fungerar och jag har för höga krav på mig själv.
Min ätstörning är ett sätt att få kontroll när jag känner mig fångad i mig själv,
fängslad i något jag inte kan hantera.
Och någonstans tappade jag kontrollen över kontrollen, vilket gjorde mig sjuk.