Läkarbesök, tårar och ångest.
Känslorna svämmar över efter dagens läkarbesök.
Jag gråter samtidigt som jag är så förbannad och ångesten växer.
Jag är så ledsen, så förnedrad, så sårad och så uppgiven.
Jag träffa en ny läkare på min VC idag för att förnya mina recept på smärtlindring. Jag äter oxynorm och oxycontin som min vanliga läkare stått som ansvarig för.
Jag vet att de är stark medicin med restriktioner så de var inget konstigt att dem ville träffa mig. De följer deras rutiner om att dem behöver göra besök ibland så man undviker missbruk osv. Inga konstigheter. Men dagens besök…
Det börja med att hon ifrågasatte min EDS diagnos. "Är du säker på att du har eds, de är inte så att du haft otur och är liiite känslig?"
Ja jag är säker. Jag har de på papper, dokumenterat av läkare, sjukgymnast och verifierat av fler enheter. Eds är ingen diagnos dem kastar på människor till höger och vänster då den är ovanlig. Det är snarare så att man drar sig för att ge personer diagnosen.
Hon valde inte att bara neka nytt recept. Hon valde att ta bort oxynorm, oxycontin, saroten OCH Alvedon. För " såååå ont kan du inte ha. Morfinpreparat är för dem som har cancer. Dessutom är du så ung".
Jag svara att eftersom jag har 3 aktiva diskbråck, en höger axel som går ur led 6-10ggr varje dag, en vänsteraxel jag opererat och fått störa komplikationer med, dvs frozen Shoulder. Så har jag så pass ont att jag behöver adekvat smärtlindring som är så pass starka.
Jag har tillsammans med min vanliga läkare provat mig fram och jag missköter dem aldrig. Vilket de finns tydlig dokumentation på.
Dels att jag hämtar ut dem när jag ska, ber om nytt recept när jag borde och att de inte finns något missbruk.
Från ingenstans rycker hon tag i min vänstra arm och böjer axeln konstig. I ett läge jag inte kan böja pga. frozen Shoulder. Jag skriker rätt ut för de gör ont och Jag blir förvånad "jag var tvungen att kolla om de stämmer. För de låter osannolikt att du skulle ha frozen Shoulder. för det är väl en diagnos du satt på dig själv?"
Jag förklarar att överkirurgen har konstaterat de, sjukgymnasten, som är hennes kollega, har verifierat de och jag är under behandling för de. Så nej jag har inte satt den på mig själv och diagnosen stämmer. Vilket hon gärna hade fått undersöka om hon frågat!
Detta ryck resulterade i att jag hade extra ont kring skulderbladet i 3 dagar.
Vi kommer ingenstans och hon avslutar mötet. Jag går där ifrån, när jag stänger dörren till hennes rum går min axel ur led. Så jag tar mig bort från väntrummet och sätter mig på en stol mer avskilt. Lägger axeln till rätta, bryter ihop av smärtan så jag skakar och gråter.
Då kommer hon efter mig och ser detta.
Hon frågar varför jag är ledsen och jag förklarar att axeln gick ur när jag stängde dörren.
Om hon frågar hur de går? Om axeln är tillbaka? Nej.
Hon talar om för mig att jag får skylla mig själv, att jag borde förstått att jag inte kan stänga dörren i en konstig vinkel (bakom mig).
Och att de är mitt eget fel att axeln gick ur. "Du får ju tänka dig för i alla moment, annars är de ju bara du som gör fel och är ansvarig för luxationerna". Detta säger hon alltså till mig,
Medan jag sitter och skakar och gråter av smärta.
Jag blev så ledsen, Så sårad och så jävla förbannad. Jag berättar att det faktiskt inte går att tänka på alla rörelser man gör, dygnet runt, även när man sover. Det är helt enkelt inte så de funkar, då blir man blir tillslut galen.
Jag tänker mig för i största möjliga mån, men det är så lite som krävs för en luxation så det kan kommer när som, hur som.
”Ja men då är det ju alltså ditt eget fel. Och då kan du ju definitivt inte förvänta dig att jag ska servera lösningen på ett silverfat om du inte gör din del av jobbet. Smärtlindring vore helt orimligt att skriva ut till dig.”
Anledningen att hon kom efter mig var för att berätta att en annan läkare redan hade skrivit ut D-vitamin. Något hon tidigare talat om för mig var onödigt då värdet ej var tillräckligt lågt och obetydligt. Efter hon berättat detta lämnar hon mig där, gråtandes och uppgiven.
Jag har kämpat med vården i många år, jag har träffat många olika vårdgivare, vissa bättre och andra sämre. Men detta möte, med denna kvinna, är det värsta jag varit med om.
I 40 minuter satt jag och blev ifrågasatt, där hon ansåg sig ha rätten att plocka isär hela mitt liv och tala om för mig att det är fel.
Och när jag sedan är i en så sårbar situation väljer hon att anklaga mig för det.
Jag vet att jag gör mer än vad man kan begära. Jag vet att jag håller min del av ansvaret.
Jag gör min rehab, jag går på alla möten, jag är i tid, jag är konkret, jag har analyserat och lämnar all info jag bara kan för att vårdgivaren ska kunna göra sitt jobb.
Jag sliter mig själv sönder och samman för att försöka stå ut med en situation som är långt över vad jag orkar.
Jag flyttade till och med till ett annat län för att börja om då vården svek gång på gång.
Trots detta, trotsa att jag vet detta så börjar jag tvivla.
Jag undrar om jag verkligen gör allt jag kan, om jag verkligen inte är lite känslig, om jag verkligen är säker att jag behöver så mycket hjälp.
Detta gör mig ännu mer förbannad, att någon som träffat mig 40 minuter har makten att plantera tvivel på mig själv inom mig.
Vem fan är hon och vad ger henne rätten att slita mig i stycken?
Och vem fan är hon att komma här och slita marken under mina fötter?
För det är vad som händer nu, förlorar jag min smärtlindring så faller hela min vardag.