Att gå in i väggen.
26 oktober 2017, 13.45
Jag sitter i väntrummet och skakar. Jag är så trött, så ofantligt trött.
Jag har en lista med alla mina symtom i handen, listan är lång.
Det var väldigt viktigt för mig att skriva ner dem, så jag inte glömmer bort något.
Det är nämligen en av de stora bitarna, jag kommer inte ihåg något längre.
Jag som brukar ha stenkoll på alla detaljer och all information kan knappt tänka klart en tanke.
Jag kan kliva in i köket och glömma bort att jag är där för att dricka ett glas vatten.
Hjärnan fungerar inte, det går inte att styra den, det går inte att greppa något.
Allt blir en enda röra och jag har ingen kontroll.
Samtidigt skenar känslorna och jag har svårt att sortera.
Ena sekunden vill jag gråta och nästa sekund vill jag skrika för att jag kokar av ilska.
Det är inte bara det att känslorna ständigt avlöser varandra, dem är också förhöjda.
Allt jag känner, känner jag i varje cell av min kropp.
Jag sitter på den hårda bänken och skakar med ena benet.
Jag är nervös, så oerhört nervös.
I min mage växer en stor klump av ångest.
Vilken läkare ska jag få träffa?
Tänk om dem inte sjukskriver mig?
Tänk om dem tycker jag överdriver?
Kommer dem verkligen ta mig på allvar?
Jag skriver ett meddelande till en nära vän.
"Jag är så orolig, Tänk om jag inte bli sjukskriven. Jag kommer inte palla det,
Jag kommer inte palla att ladda om och gå tillbaka till vardagen!
Det går inte! Jag orkar verkligen inte."
Det tar inte ens 30 sekunder innan jag får ett svar.
"Andas. Det vore tjänstefel att inte sjukskriva dig. Det kommer gå bra".
45 minuter senare kliver jag ut från läkarens rum, med en sjukskrivning i handen.
"Utmattningsdepression", sjukskrivningen sträckte sig fram till 14 januari 2018.
En tyngd släppte från mina axlar och lättnaden får mig att vilja gråta.
Nu kan jag andas igen. Jag visste ju redan att jag gått in i väggen, att jag var utbränd.
Till skillnad från så många andra berättelser var jag inte överraskad.
Jag såg väggen, jag kände den, Men jag var inte förmögen att bromsa.
Läkaren avslutade vårt möte med orden
"Vi kan ses igen i januari och prata om hur du mår,
men jag gissar att vi kanske behöver förlänga din sjukskrivning ytterligare."
Hon hade rätt, där och då visste jag givetvis inte detta.
Min sjukskrivning skulle komma att sträcka sig nästan 1,5 år.
Detta var bara början.