Krigstillstånd

Idag var jag till kirurgen för första uppföljningen sedan operationen av min axel.
Han undersökte mig lite och sedan konstatera han snabbt ”Du har fått en frozen shoulder”.
Där och då blev jag ställd, jag frågade vad han menade och bad honom förklara.

Jag har alltså gått från att luxera min axel dagligen, gjort en stor operation pga. detta, för att sedan sitta fast i en ställning i flera flera veckor. Och nu har jag fått en komplikation som innebär att axel har låst sig. Jag har snudd på ingen rörelse alls, och de påverkar alla riktningar.
Så jag har gått från ena extrema tillståndet på spektret till det motsatt extrem tillståndet.
Något som enligt statistik inte kan hända, något som är så pass ovanligt att det inte ens finns dokumenterat.

Värst av allt är ändå att det inte är något som går över på ett par veckor.
Nej, har jag otur kommer de ta allt från 1år till 1,5år för denna skit att reda ut sig. För jag är i fasen där allt stelnat till, sedan kommer de en fas där absolut inget händer och slutligen kommer det en fas där jag med mycket möda och stort besvär kan börja töja ut axeln igen så jag återfår rörelse succesivt.

Det som är det absolut vidrigaste är att man inte kan göra operationen på min högra axel innan vänster är återställd, eftersom det kommer innebära att jag har absolut noll rörlighet och därför inte kan klara av så simpla saker som att sköta min egen hygien eller ta mig igenom vardagen. Detta innebär att hela projektet med mina axlar plötsligt blev ännu längre. Från att kosta mig 2,5år är jag nu närmare 4år, om ens de räcker. Detta kostar mig tid och så mycket energi som jag inte ens har.

För jag är trött, jag är så oerhört trött på att livet ständigt delar ut käftsmällar. Det kändes som jag hade kommit framåt, som om jag var på väg någonstans. Att projektet var halvvägs. Men det har knappt börjat.