Kära läkare...
Jag har något jag behöver berätta för er och jag har något jag behöver be er tänka på.
Vi vet att ni jobbar under pressade omständigheter och saknar resurser,
Vi vet att ni går på knäna och att ni har väldigt lite tid att ge oss patienter,
men jag behöver påminna er om att detta drabbar även oss.
Vi väntar på vårat 15 minuter långa läkarbesök i flera dagar, ofta flera veckor. Vi har under denna väntan gått och bitit ihop samtidigt som vi spelat upp olika dialoger i vårt huvud.
Vi har under denna väntan analyserat, funderat och formulerat de meningar som tar minst tid att säga, men som ändå ger er all info ni behöver.
Allt för att vi ska kunna spara tid och vara effektiva.
Vi vill inte gå till dessa möten, vi vill inte behöva er hjälp. Vi vill in i det sista kunna stå på egna ben och lösa vårat eget kaos.
Men ibland går inte det, ibland behöver vi eran.
Trots detta, trots att vi behöver er så känner vi en skuld och en press, för vi tar upp dyrbar tid och vi bidrar till en belastning. Speciellt vi som har återkommande problem och behöver mer vårdkontakt än den vanliga svensson.
Jag behöver påminna er om detta, och jag behöver berätta att eran stress även är vår stress.
Vi delar den med er.
Jag behöver också påminna er om hur mycket makt ni sitter på.
Under dessa korta möten ska vi kliva in hos er och berätta hela vår livshistoria. Vi träffas för första gången men vi som patient måste stå där med vårt djupaste inre i våra händ och sträcka över det till dig. Vi behöver stå där, öppen och sårbar, och släppa in dig.
Du som läkare har så mycket makt. Du kan krossa oss och rycka vår vardag ifrån oss.
Du som läkare har så mycket mandat att bestämma över vårt liv och vår framtid.
Du som läkare kan på en sekund neka oss mediciner som ger oss förutsättningarna att klara av vardagen,
du som läkare kan på en sekund neka oss utredningar som för oss är avgörande för vår framtid,
du som läkare kan på en sekund plocka isär hela vårt liv, utan att du ens tänker på det.
Du som läkare har så mycket makt,
Du kan vända upp och ner på en människa, såga henne vid fotknölarna, slita henne sönder och samman. Sedan kan du gå där ifrån och fortsätta med dig dag.
Medan vi måste plocka ihop oss själva, limma ihop de skärvor av vårt inre som du just krossa.
Med väldigt få medel behöver vi börja om och bygga upp vår nya verklighet.
Kära läkare...
Jag har något jag behöver berätta för er och jag har något jag behöver be er tänka på.
Vi söker svar och lösningar i så stor utsträckning, vi frågar varandra, vi läser studier och artiklar, vi provar oss fram och vi gör allt vi kan. Vi griper efter varje litet strå av hopp vi kan få tag på.
Vi vågar inte längre lita på er, vi vågar inte räkna med att ni ska rädda oss.
För vården är ett trasigt system och vården sviker oss, ändå behöver vi er.
Vi förstår att ni är människor, att ni har känslor och att ni också påverkas av personliga omständigheter. Men jag behöver be er tänka på ert bemötande.
Snälla, ifrågasätt inte oss in i minsta detalj, utgå inte ifrån att vi gör fel, är fel, tänker fel eller känner fel. Börja med att lyssna på oss. Hör vår historia och bemöt oss med respekt.
Vi vet att vi ibland brister, att ni får ta skit för saker någon av er kollega gjort.
Men ni behöver komma ihåg hur skört position vi befinner oss i.
Ni läkare är dem som sitter på maken, ni har makten att bestämma över hur vårt liv ska se ut.
Att befinna sig i den positionen, att vara patient, är så svårt.
Maktlösheten sköljer över oss och den äter upp oss inifrån och ut. Ni behöver komma ihåg att detta gäller hela tiden. Inför varför nytt besök skaver oron och ångesten eftersom vi inte vet hur det kommer sluta.
Om vi har turen att träffa en läkare vi får bra kontakt med, bygger en relation med, känner oss trygga med så övergår vår rädsla till att förlora denna person. För vi vet alla att vårdpersonal ständigt är i rörelse.
Som patient så är vi aldrig trygga, aldrig säkra och omfattas inte av någon stabilitet.
Kära läkare...
Jag har något jag behöver berätta för er och jag har något jag behöver be er tänka på.
Vi vet att vården är som en båt ute i storm, att det ständigt borras nya hål i skrovet och att hela skutan sakta sjunker då den fylls av vatten. Vi vet att ni kämpar, att ni sitter i en position som inte är enkel.
Men jag behöver be er tänka på att det inte är vi som patienter som borrar era hål.
Det är inte vi som fyller er båt med vatten.
Det är inte vi som startar stormen.
Ni kan inte ta er ut detta kaos genom att lägga ansvaret på oss.
Vi kan inte vinna detta krig om vi ständig krigar mot varandra.